|
|
|
|
|
|
|
Utskriftsversion |
Varför datasystem stressar oss i jobbet |
Av: Jonas Söderström | 2003-07-01 |
Något har hänt inom arbetslivet de senaste åren, och helhetsbilden har inte uppmärksammats tilräckligt. |
Be människor i din omgivning tänka tillbaka på hur de jobbade, säg, år 1995. (Fråga inte datakonsulter, utan folk i "vanliga" yrken.) Be dem sedan fundera över hur många av de arbetsuppgifter som de idag sköter via datorn, som då gjordes på annat sätt (eller av någon annan). Fråga runt och jag tror du kan bekräfta samma bild som jag: Antalet datasystem som vi ska interagera med har exploderat.
Och de rör i hög grad för uppgifter som ligger utanför det egentliga arbetet - utanför det som man uppfattar som sin egen yrkeskompetens. Nyttan av dem är inte alltid uppenbar för en själv.
Vi förutsätts boka lokaler via datorn, beställa vistkort via intranätet, rapportera tid och arbete, programmera telefonen, boka resor. Vi ska skriva kontaktrapporter, ange semesterönskemål, uppdatera våra egna uppgifter i personalkatalogen. Vi ska sköta vår kalender, på det att andra ska kunna boka möten med oss via sina datorer. Det gäller inte bara på kontor. I en ICA-butik har de anställda upp till 20 olika butiksdatsystem för att sköta butiken. Lärare vill undervisa - men måste nu beställa kontorsmaterial själva. Tandläkare vill laga tänder, men måste i folktandvården själva ta hand om kallelser, betalningsrutiner och patientbokningar.
Påtagligt för alla de system vi tvingas använda är också att de är olika: de har utvecklats ett i taget, av många olika följande generationer av konsulter och utvecklare. Två punkter till: - Man använder dem sällan eller oregelbundet. - De har brister i teknik och gränssnitt.
Många av dessa nya system har lastats på de anställda som en del av nedskärningar och "effektiviseringar". I själva verket är de ofta en förutsättning för att kunna skära ned. Administratörer av alla slag plockas bort ur organisationer och företag, och allt fler administrativa uppgifter läggs ut på medarbetarna själva. Det gäller i hög grad - är min hypotes - inom vård och omsorg. Familjerådgivare måste nu t.ex. sköta löneutbetalningar till familjehem.
Detta verkar dåligt uppmärksammat även av dem som sysslar professionellt med arbetsmiljöfrågor. De traditionellt uppmärksammade problemen - är ont i nacke, rygg eller ögon. Men svårbegripliga och svårhanterliga datasystem är påfrestande för tänkandet snarare än för kroppen. Det kan kallas kognitionsergonomi, och det skrevs en del om det under 80-talet och början av 90-talet. Sedan tycks det ha försvunnit ur fokus. De traditionella ergonomin har handlat mest om enahanda, repetitiva arbetuppgifter, med risker för förslitningar och liknande. Men kognitionsergonomiska påfrestningar uppstår också med de program som man använder oregelbundet, eftersom man inte har någon riktig chans att lära sig dem.
Sverige har genomfört kraftiga nedskärningar i många sektorer under senare år. Har de digitala verktyg, som forcerats fram för effektivisering, faktiskt varit felaktiga eller undermåliga? Har deras fördelar överdrivits, bieffekterna varit dåligt förstådda, övergångsproblem underskattats?
Allt det där tillsammans tror jag innebär en stor belastning på våra sinnen. Vi vet just att det är de lätta psykiska diagnoserna (depression och liknande) som ökat snabbast.
För mig förefaller det högst rimligt att det är en viktig faktor bakom ett allt mer påfrestande arbetsliv.
I alla fall är det är dags för en rejäl debatt om dessa frågor.
Detta är ett utdrag ur en artikel På Kornet: Läs hela via länken under "Läs mer här" nedan.
Läs mer här:
Hjärnan är viktigare än armbågen
http://kornet.nu/kognitionsergonomi.shtml
|
|
|
|
|